Fågel, fisk eller mittemellan: A star is born.

Nyligen hölls Oscarsgalan som varje år delar ut de mest prestigefyllda utmärkelserna i filmvärlden. Bland annat belönades Bohemian Rhapsody och The Favourite med guldstatyetter för bästa manliga och kvinnliga huvudroll, och pris för bästa film gick till Green Book.

Filmen A Star is Born gick inte heller utan pris, den vann helt enkelt för vad den är bäst på. Sin musik. Att låten ”Shallow” vann för bästa originallåt var det nog ingen som var förvånad över. Av de nominerade så var detta även min egen favorit. Men vad har filmen förutom sin låt?

Tyvärr måste jag påstå att det inte är så mycket. Förutom att filmen har gjorts om för en TREDJE gång (A Star is Born gjordes för första gången 1954 och den första remaken kom 1976) så är detta föga förvånande ett ganska tjatigt koncept.

Vägen till stjärnorna är en svår sådan och det är inte utan att alkohol och droger sätter käppar i hjulen. Vi har sett detta berättas förr hur många gånger som helst.

Men vad A Star is Born saknar i originalitet kompenserar den med, subjektivt, bra musik. Kemin mellan huvudpersonerna Lady Gaga och Bradley Cooper känns brinnande och äkta. Precis lika brännande hett var deras uppträdande av låten Shallow på Oscarsgalan. Har ni inte sett det så spana in!

Som helhet får filmen betyget ”Mittemellan” av mig, jag tycker tyvärr att hela filmen är en enda stor klyscha men den är åtminstone välgjord och välspelad.

2CDEC88F-C7A1-40EE-8BF0-6D33AA45A3CF

Fågel, fisk eller mittemellan: The Cloverfield Paradox

När jag insåg att planen för Cloverfield-filmerna var att de skulle bli fristående filmer i ett delat universum uppstod det försiktig skepsis från min sida. Men när det visade sig att 10 Cloverfield Lane blev en av 2016:s bästa thrillers försvann mina farhågar och istället såg jag spännande möjligheter.

Sen återkom de där känslorna igen när det utannonserades att den tredje delen, The Cloverfield Paradox, slängdes åt vägkanten och ner i Netflix-diket av Paramount. Det skulle hursomhelst inte stoppa mig från att döma filmen på egna meriter.

Tyvärr är The Cloverfield Paradox inte bara sämst i serien utan den är rent utav dålig. Det finns ett tilltalande koncept med människor på en rymdstation som råkar ut för konstig- och hemskheter när de sliter upp och tid och rum. Mitt stora problem med filmen är att den inte kan välja om den skall vara konstnärligt kreativ med vetenskap och science fiction eller om den skall vara en övernaturlig skräckfilm. Den försöker balansera bägge och misslyckas rejält, ibland till skrattretande resultat som gör den svår att ta på allvar.

The Cloverfield Paradox är en schizofren film som inte vet vad den vill vara och lyckas därmed inte övertyga på endera fronten. Det är tråkigt för jag hade ju hoppats att Cloverfield-universumet skulle hanteras med lite mer varsamhet än såhär.

Betyg: Fisk

C5B3C01F-3B4E-4ADC-8CF5-D4348DB7CD9B.jpeg

Fågel, fisk eller mittemellan: The Meg

Vissa filmer behöver man inte ett sjätte sinne för för att kunna avgöra i förtid huruvida den kommer vara mindre bra eller inte. The Meg är en sådan film. Den har B-stjärnan Jason Statham i spetsen och han, tillsammans med sin besättning, har en förhistorisk haj som muckar gräl att tampas med. Ja, ni hör ju själva.

Men faktiskt så fann jag den här filmen ganska underhållande. Den finns grymma actionscener, tecken på tapperhet och intelligens bland karaktärsgalleriet men även en god dos humor och självmedvetenhet.

Man skulle kanske kunna tro att den hör fiskfilmen förtjänar ett fiskbetyg men så är alltså inte fallet.

Betyg: Mittemellan

A34304D1-E01B-4998-A43A-B1D7C07D5A9C

 

Fågel, fisk eller mittemellan: Whitney

Vad som hade kunnat bli ett djupgående porträtt av en av våra största artister någonsin är mest en ytlig bild sminkad av skvaller och åsikter. Vad hennes familjemedlemmar tycker och tänker om denna stora popartist rör mig inte i ryggen när jag föredrar fakta.

Eftersom denna dokumentär inte heller har någon berättarröst så blir tempot dessutom monotont och enformigt. Hade sagda åsikter och skvaller varvats med vad en utomstående har att säga hade jag kanske funnit detta mer intressant.

Har man minsta lilla intresse av Whitney Houston så kommer du med all säkerhet dessutom redan ha stenkoll på allt som berättas.

Betyg: Fisk

D0394210-3C79-41E6-A410-140CA4A0B8B5

Fågel, fisk eller mittemellan: Blackkklansman

BlackKkKlansman är baserad på en självbiografisk bok skriven av Ron Stallworth. I filmen är Ron (John David Washington) en afroamerikansk polis som tar hjälp av sin judiska kollega Flip (Adam Driver) att infiltrera Ku Klux Klan för att utreda om de utgör ett hot mot minoriteter i USA på 70-talet. Ron styr konversationerna över telefon, bland annat med ledaren Grand Wizard David Duke, medans kollegan Flip låtsas vara Ron i möten med den ökända organisationen. KKK är dock på sin vakt och vill försäkra sig om att Flip, eller Ron, är den han säger att han är. Detta är misstankar som komplicerar utredningen och handlingen i filmen.

Många gånger känner jag att jag saknar suget i magen när någonting skall vara spännande. För många av scenerna är väldigt intensiva och borde lätt framkalla en stark reaktion, av någon anledning händer det inte för mig. Jag skulle vilja skylla detta på ljudet då bakgrundsmusiken antingen inte gör sitt jobb eller så råder bara tystnad. Ljudet samarbetar alltså inte med bilden vilket skapar obalans och plattar till vad som annars hade varit en häftig scen. Jag hade föredragit något som fått mig att greppa tag i armstöden istället för att oengagerat luta mig mot dem med armbågen istället.

 

Med det sagt är jag inte opåverkad. Filmen är fortfarande otroligt välspelad av samtliga parter, karaktärerna känns verkliga och levande. Jag kan inte ens föreställa mig hur det går till att leva sig in i en karaktär som till exempel David Duke men Topher Grace förtjänar stående ovationer för denna rolltolkning.

Leveransen av humorn är pricksäker och ger aldrig någon dålig eftersmak. Humorn tar inte heller över och tar därmed inte udden av allvaret. Detta är tecken på otroligt slipat filmskapande när man hanterar ett ämne som är så laddat som detta.

Betyg: Fågel

Fågel, fisk eller mittemellan: The Judge

The Judge, inte att förväxla med The Judge från 2014 med Robert Downey Jr., handlar om Fiona Faye som får ett fall att jobba med där en tonårig pojke vägrar blodtransfusion av religiösa anledningar.

Filmen tar stort ansvar för detta moraliska dilemma och visar med kärlek och styrka hur Emma Thompsons karaktär tar sig an sin uppgift med bravur. Tyvärr hamnar de lysande skådespelarprestationerna lite i skuggan av filmens brist på gnista och glöd. För även om filmen behandlar ett starkt ämne så framstår det mest som en subtil detalj. 

Därför känns det som att filmen förlorar en stor del av sin mening och sitt budskap.

Betyg: Mittemellan.

0C5B1E20-DB43-4031-AA33-A3662C23F685.jpeg

Recension: Bumblebee

Bumblebee

Medverkande:

Hailee Steinfeild, Jorge Ledenborg JR, John Cena, John Otris med flera
Regi: Travis Knight

På den sjätte ska det ske!

Att det ska ta sex st filmer innan man får en Transformersfilm som är bra på riktigt och inte med massa action, explosioner, sexistiska och rasistiska skämt, idiotiska karaktärer, stora fighter mellan robotar där man inte ser vad som händer eller vem som är vem, inga stereotyper och idiotisk dialog och repliker. Det är alla andra filmerna varit med Michael Bay som regissör.

Manusförfattaren är en kvinna vilket är en stor skillnad från de förra filmerna och Travis Knight gör allt rätt med historien. Detta är en film med hjärta!

 

Story

Kriget pågår för fullt på Cybertron och alla Autubots tvingas fly och Bumblebee hamnar på jorden och blir planetens försvarare. Vi har Charlie som är en tjej som precis fyllt 18 och önskar sig en bil. Hennes och Bumblebee vägar går samman och så märker hon vad hennes nya bil är.
Samtidigt finns Decepticons som får upp spåret efter Bumblebee och tar sig till jorden för att döda honom.
Bumblebee ska försöka skydda sig själv och Charlie samt försvara planeten.

 

Foto & Regi

Denna filmen har hjärta och det märks. Den sätter upp karaktärerna på ett bra sätt utan massa överdriven expositionsscener. Man får en helt”vanlig” familj och man lär kanna Charlie bra. Bakgrunden till Bumblebee om hur han förlorade sin röst får man veta och filmen utspelar sig 1987 så det är mycket musik från den tiden.

Blandningen av mänskliga karaktärer, Bumblebee, musiken samt story och bra regi. Med bra regi menar jag allt; skådespel, ljud, ljuddesign, karaktärsutveckling, känslor, foto, effekter, ton, tempo osv. Allt med denna filmen är riktigt bra. Man blir till och med emotionell i vissa scener för det hanteras så bra. En sak som är bra att det är inte 50 st robotar som ser lika ut. Nej det är väldigt få och alla med olika färger så man ser tydligt vem som är vem och man ser vad som händer när de väl slåss. Det var bra gjort.

I slutändan är den en film om en relation mellan en 18 årig tjej som saknar sin pappa och med en robot som inte vet hur världen fungerar. En relation mellan 2 karaktärer som är udda för omvärlden men som tillsammans blir vänner.

Summering

Jag är sent ute med recensionen på denna filmen för jag har inte kunnat se den innan. Jag är dock glad att jag han se den på stora duken för den var riktigt bra, för att vara en Transformersfilm. Bra story, karaktärer, all forshadowing ger resultat i slutet även om det blir lite cheese på ett ställe men resten av filmen är så bra så man bryr sig inte.
Man kan identifiera sig med Charlie och Bumblebee. Jag rekommenderar filmen att se på bio även om den är på väg från biograferna.

Betyg: 4/5