The Cloverfield Paradox

När jag insåg att planen för Cloverfield-filmerna var att de skulle bli fristående filmer i ett delat universum uppstod det försiktig skepsis från min sida. Men när det visade sig att 10 Cloverfield Lane blev en av 2016:s bästa thrillers försvann mina farhågar och istället såg jag spännande möjligheter.

Sen återkom de där känslorna igen när det utannonserades att den tredje delen, The Cloverfield Paradox, slängdes åt vägkanten och ner i Netflix-diket av Paramount. Det skulle hursomhelst inte stoppa mig från att döma filmen på egna meriter.

Tyvärr är The Cloverfield Paradox inte bara sämst i serien utan den är rent utav dålig. Det finns ett tilltalande koncept med människor på en rymdstation som råkar ut för konstig- och hemskheter när de sliter upp och tid och rum. Mitt stora problem med filmen är att den inte kan välja om den skall vara konstnärligt kreativ med vetenskap och science fiction eller om den skall vara en övernaturlig skräckfilm. Den försöker balansera bägge och misslyckas rejält, ibland till skrattretande resultat som gör den svår att ta på allvar.

The Cloverfield Paradox är en schizofren film som inte vet vad den vill vara och lyckas därmed inte övertyga på endera fronten. Det är tråkigt för jag hade ju hoppats att Cloverfield-universumet skulle hanteras med lite mer varsamhet än såhär.

C5B3C01F-3B4E-4ADC-8CF5-D4348DB7CD9B.jpeg

Annonser

Fågel, fisk eller mittemellan: The Meg

Vissa filmer behöver man inte ett sjätte sinne för för att kunna avgöra i förtid huruvida den kommer vara mindre bra eller inte. The Meg är en sådan film. Den har B-stjärnan Jason Statham i spetsen och han, tillsammans med sin besättning, har en förhistorisk haj som muckar gräl att tampas med. Ja, ni hör ju själva.

Men faktiskt så fann jag den här filmen ganska underhållande. Den finns grymma actionscener, tecken på tapperhet och intelligens bland karaktärsgalleriet men även en god dos humor och självmedvetenhet.

Man skulle kanske kunna tro att den hör fiskfilmen förtjänar ett fiskbetyg men så är alltså inte fallet.

Betyg: Mittemellan

A34304D1-E01B-4998-A43A-B1D7C07D5A9C

 

Fågel, fisk eller mittemellan: Whitney

Vad som hade kunnat bli ett djupgående porträtt av en av våra största artister någonsin är mest en ytlig bild sminkad av skvaller och åsikter. Vad hennes familjemedlemmar tycker och tänker om denna stora popartist rör mig inte i ryggen när jag föredrar fakta.

Eftersom denna dokumentär inte heller har någon berättarröst så blir tempot dessutom monotont och enformigt. Hade sagda åsikter och skvaller varvats med vad en utomstående har att säga hade jag kanske funnit detta mer intressant.

Har man minsta lilla intresse av Whitney Houston så kommer du med all säkerhet dessutom redan ha stenkoll på allt som berättas.

Betyg: Fisk

D0394210-3C79-41E6-A410-140CA4A0B8B5

Fågel, fisk eller mittemellan: Blackkklansman

BlackKkKlansman är baserad på en självbiografisk bok skriven av Ron Stallworth. I filmen är Ron (John David Washington) en afroamerikansk polis som tar hjälp av sin judiska kollega Flip (Adam Driver) att infiltrera Ku Klux Klan för att utreda om de utgör ett hot mot minoriteter i USA på 70-talet. Ron styr konversationerna över telefon, bland annat med ledaren Grand Wizard David Duke, medans kollegan Flip låtsas vara Ron i möten med den ökända organisationen. KKK är dock på sin vakt och vill försäkra sig om att Flip, eller Ron, är den han säger att han är. Detta är misstankar som komplicerar utredningen och handlingen i filmen.

Många gånger känner jag att jag saknar suget i magen när någonting skall vara spännande. För många av scenerna är väldigt intensiva och borde lätt framkalla en stark reaktion, av någon anledning händer det inte för mig. Jag skulle vilja skylla detta på ljudet då bakgrundsmusiken antingen inte gör sitt jobb eller så råder bara tystnad. Ljudet samarbetar alltså inte med bilden vilket skapar obalans och plattar till vad som annars hade varit en häftig scen. Jag hade föredragit något som fått mig att greppa tag i armstöden istället för att oengagerat luta mig mot dem med armbågen istället.

 

Med det sagt är jag inte opåverkad. Filmen är fortfarande otroligt välspelad av samtliga parter, karaktärerna känns verkliga och levande. Jag kan inte ens föreställa mig hur det går till att leva sig in i en karaktär som till exempel David Duke men Topher Grace förtjänar stående ovationer för denna rolltolkning.

Leveransen av humorn är pricksäker och ger aldrig någon dålig eftersmak. Humorn tar inte heller över och tar därmed inte udden av allvaret. Detta är tecken på otroligt slipat filmskapande när man hanterar ett ämne som är så laddat som detta.

Betyg: Fågel

Fågel, fisk eller mittemellan: The Judge

The Judge, inte att förväxla med The Judge från 2014 med Robert Downey Jr., handlar om Fiona Faye som får ett fall att jobba med där en tonårig pojke vägrar blodtransfusion av religiösa anledningar.

Filmen tar stort ansvar för detta moraliska dilemma och visar med kärlek och styrka hur Emma Thompsons karaktär tar sig an sin uppgift med bravur. Tyvärr hamnar de lysande skådespelarprestationerna lite i skuggan av filmens brist på gnista och glöd. För även om filmen behandlar ett starkt ämne så framstår det mest som en subtil detalj. 

Därför känns det som att filmen förlorar en stor del av sin mening och sitt budskap.

Betyg: Mittemellan.

0C5B1E20-DB43-4031-AA33-A3662C23F685.jpeg