Författare: Nathalie Leth

Nyligen hölls Oscarsgalan som varje år delar ut de mest prestigefyllda utmärkelserna i filmvärlden. Bland annat belönades Bohemian Rhapsody och The Favourite med guldstatyetter för bästa manliga och kvinnliga huvudroll, och pris för bästa film gick till Green Book.

Filmen A Star is Born gick inte heller utan pris, den vann helt enkelt för vad den är bäst på. Sin musik. Att låten ”Shallow” vann för bästa originallåt var det nog ingen som var förvånad över. Av de nominerade så var detta även min egen favorit. Men vad har filmen förutom sin låt?

Tyvärr måste jag påstå att det inte är så mycket. Förutom att filmen har gjorts om för en TREDJE gång (A Star is Born gjordes för första gången 1954 och den första remaken kom 1976) så är detta föga förvånande ett ganska tjatigt koncept.

Vägen till stjärnorna är en svår sådan och det är inte utan att alkohol och droger sätter käppar i hjulen. Vi har sett detta berättas förr hur många gånger som helst.

Men vad A Star is Born saknar i originalitet kompenserar den med, subjektivt, bra musik. Kemin mellan huvudpersonerna Lady Gaga och Bradley Cooper känns brinnande och äkta. Precis lika brännande hett var deras uppträdande av låten Shallow på Oscarsgalan. Har ni inte sett det så spana in!

Som helhet får filmen betyget ”Mittemellan” av mig, jag tycker tyvärr att hela filmen är en enda stor klyscha men den är åtminstone välgjord och välspelad.

När jag insåg att planen för Cloverfield-filmerna var att de skulle bli fristående filmer i ett delat universum uppstod det försiktig skepsis från min sida. Men när det visade sig att 10 Cloverfield Lane blev en av 2016:s bästa thrillers försvann mina farhågar och istället såg jag spännande möjligheter.

Sen återkom de där känslorna igen när det utannonserades att den tredje delen, The Cloverfield Paradox, slängdes åt vägkanten och ner i Netflix-diket av Paramount. Det skulle hursomhelst inte stoppa mig från att döma filmen på egna meriter.

Tyvärr är The Cloverfield Paradox inte bara sämst i serien utan den är rent utav dålig. Det finns ett tilltalande koncept med människor på en rymdstation som råkar ut för konstig- och hemskheter när de sliter upp och tid och rum. Mitt stora problem med filmen är att den inte kan välja om den skall vara konstnärligt kreativ med vetenskap och science fiction eller om den skall vara en övernaturlig skräckfilm. Den försöker balansera bägge och misslyckas rejält, ibland till skrattretande resultat som gör den svår att ta på allvar.

The Cloverfield Paradox är en schizofren film som inte vet vad den vill vara och lyckas därmed inte övertyga på endera fronten. Det är tråkigt för jag hade ju hoppats att Cloverfield-universumet skulle hanteras med lite mer varsamhet än såhär.

Betyg: Fisk

Vissa filmer behöver man inte ett sjätte sinne för för att kunna avgöra i förtid huruvida den kommer vara mindre bra eller inte. The Meg är en sådan film. Den har B-stjärnan Jason Statham i spetsen och han, tillsammans med sin besättning, har en förhistorisk haj som muckar gräl att tampas med. Ja, ni hör ju själva.

Men faktiskt så fann jag den här filmen ganska underhållande. Den finns grymma actionscener, tecken på tapperhet och intelligens bland karaktärsgalleriet men även en god dos humor och självmedvetenhet.

Man skulle kanske kunna tro att den hör fiskfilmen förtjänar ett fiskbetyg men så är alltså inte fallet.

Betyg: Mittemellan

Vad som hade kunnat bli ett djupgående porträtt av en av våra största artister någonsin är mest en ytlig bild sminkad av skvaller och åsikter. Vad hennes familjemedlemmar tycker och tänker om denna stora popartist rör mig inte i ryggen när jag föredrar fakta.

Eftersom denna dokumentär inte heller har någon berättarröst så blir tempot dessutom monotont och enformigt. Hade sagda åsikter och skvaller varvats med vad en utomstående har att säga hade jag kanske funnit detta mer intressant.

Har man minsta lilla intresse av Whitney Houston så kommer du med all säkerhet dessutom redan ha stenkoll på allt som berättas.

Betyg: Fisk

BlackKkKlansman är baserad på en självbiografisk bok skriven av Ron Stallworth. I filmen är Ron (John David Washington) en afroamerikansk polis som tar hjälp av sin judiska kollega Flip (Adam Driver) att infiltrera Ku Klux Klan för att utreda om de utgör ett hot mot minoriteter i USA på 70-talet. Ron styr konversationerna över telefon, bland annat med ledaren Grand Wizard David Duke, medans kollegan Flip låtsas vara Ron i möten med den ökända organisationen. KKK är dock på sin vakt och vill försäkra sig om att Flip, eller Ron, är den han säger att han är. Detta är misstankar som komplicerar utredningen och handlingen i filmen.

Med det sagt är jag inte opåverkad. Filmen är fortfarande otroligt välspelad av samtliga parter, karaktärerna känns verkliga och levande. Jag kan inte ens föreställa mig hur det går till att leva sig in i en karaktär som till exempel David Duke men Topher Grace förtjänar stående ovationer för denna rolltolkning.

Leveransen av humorn är pricksäker och ger aldrig någon dålig eftersmak. Humorn tar inte heller över och tar därmed inte udden av allvaret. Detta är tecken på otroligt slipat filmskapande när man hanterar ett ämne som är så laddat som detta.

Betyg: Fågel

The Judge, inte att förväxla med The Judge från 2014 med Robert Downey Jr., handlar om Fiona Faye som får ett fall att jobba med där en tonårig pojke vägrar blodtransfusion av religiösa anledningar.

Filmen tar stort ansvar för detta moraliska dilemma och visar med kärlek och styrka hur Emma Thompsons karaktär tar sig an sin uppgift med bravur. Tyvärr hamnar de lysande skådespelarprestationerna lite i skuggan av filmens brist på gnista och glöd. För även om filmen behandlar ett starkt ämne så framstår det mest som en subtil detalj. 

Därför känns det som att filmen förlorar en stor del av sin mening och sitt budskap.

Betyg: Mittemellan.

Tag är baserad på den sanna historien om ett gäng vänner som varje år leker tafatt och de komiska inslag som sker i samband med denna tradition.

Premissen är intressant och charmig och inledningvis är det just detta som Tag är. Men när filmen rullar på märks det hur utförandet är mer eller mindre katastrof ända till slutet. Karaktärerna är inte bara överdrivna utan även vulgära. Deras practical jokes når sin spets på ett av de mest smaklösa sätt jag någonsin skådat. Jag blir uppriktigt arg.

Hade filmen känts mer verklighetstrogen och kanske kört en mix av drama och komedi så hade detta kunnat bli en oförglömlig rulle, detta är bara en idiothög som jag bara vill glömma att jag någonsin sett.

Betyg: Fisk

Skyscraper handlar om säkerhetsexperten Will Sawyer (Dwayne Johnson) som försöker rädda sin familj på den 225:e våningen ur en brinnande skyskrapa.

Det är inget snack om att det här är en häftig popcorn-rulle. Den briljerar med sina effekter och de hisnande höjderna känns verkliga och svindlande. Jag önskar dock att det fanns ännu mer av detta då höjdrädslan upplevdes som en väldigt liten marginal av filmen.

Filmen kan lida av att klämma in andra element än just fantastiska höjder genom att vara lite FÖR flashig med sin extrema framtidsteknologi. Detta var säkert tänkt att användas för att förhöja spänningen men det bidrar mest till att göra filmen flummig och långdragen.

Huvudkaraktärerna är det inget fel på. Dwaynes karaktärs benprotes bidrar till att stärka honom snarare än försvaga honom då den ibland gör honom mer intressant och kreativ i pågående räddningsaktion. Hans fru Sarah är även hon väldigt välskriven då hon är både intelligent och självgående.

Här brister manuset mer för filmens bovar vars motiv inte framgår särskilt tydligt. 

Sammantaget blir det tyvärr inga skyhöga betyg för Skyscraper.

Betyg: Mittemellan.

I Mamma Mia! Here We Go Again tar vi farväl av Donna som har gått bort. Men hennes minne lever vidare genom hennes dotter Sophie, och olika sångnummer från Donnas ungdom. Det blir heta romanser, varm vänskap och en del tårar. 

Det bästa med hela filmen är onekligen och fullkomligt självklart dess musik. Det är ingen slump att ABBA blev så stora och det är ingen slump att de fortsätter vara populära. Dessutom är deras låtar i filmen intressant ihoppusslade med filmens handling och de fullkomligt exploderar i färg och fulländad koreografi!

Det enda filmen lider av är en lite trött historia. Berättelsen om Sophie och hennes nya liv utan sin mor är på sin höjd helt okej, men mest agerar den som menlös fyllning mellan musiknumren.

Sångfåglarna flyger högt men filmen som helhet faller platt.

Betyg: Mittemellan.