Författare: Nathalie Leth

Flera filmer med Critters i titeln har släppts sedan 1986. Något måste ju ha blivit rätt med dessa filmerna eftersom det så sent som i fjol släpptes ännu en, över 30 år senare.

Mina egna förväntningar på Critters Attack! var otroligt låga då detta på skalet  inte ser ut som en film för mig, men jag är alltid redo att chansa på att bli positivt överraskad.

Inledningsvis är den småcharmig i all sin lågbudgethet, precis som jag förväntade mig, och den är faktiskt lite smårolig. Men det dröjer inte länge innan jag tröttnar. Tempot är alldeles för långsamt och de scenerna som fått mumsa i sig de största portionerna av budgeten är inte i närheten av tillräckligt slagkraftiga eller minnesvärda.

Däremot tycker jag att det är ett mysigt kärleksbrev till den första filmen som fans från 80-talet kan tycka om. Bland annat är en av karaktärerna från första Critters även med i denna, och året ”1986” har smugits in i en av replikerna.

Jag tror uppriktigt att detta är en B-film som kan vara en guldklimp om man är på rätt humör eller om man har rätt sällskap. Det är dessutom en jättebra film att inleda med för en yngre, skräcksugen publik.

Det jag faktiskt tycker att ni ska kika på, om ni ger er på filmen på blu-ray, är  extramaterialet. Det finns en hel del filmteknisk information som är extra intressant i en dockfilm som denna, en genre som i vår tid tyvärr håller på att dö ut.

Jag håller hoppet uppe om att det kommer fler dockfilmer men kanske en som är snäppet vassare än just Critters Attack!

I år kommer vi förhoppningsvis äntligen att få se en omtolkning av Dune som för första gången filmatiserades år 1984, som då regisserades av framstående David Lynch. Detta ledde mig nyfiket till Dunes omtalade värld. Vad tyckte jag då om detta?

Föreställ dig att du komprimerar en lång och invecklad serie som Game of Thrones till en film på två timmar. Låter det som en  dålig idé? Det tycker jag också. Men det är exakt vad Dune är.

Många karaktärer introduceras på rullande band och jag vet knappt vilka hälften av dessa är och vi djupdyker inte i någon av dem (vilket gör att jag inte bryr mig om ett endaste livsöde överhuvudtaget).

”Kryddan” är vad samtliga parter är ute efter för den som har kryddan är den som har all makt, ungefär som järntronen i tidigare nämnda Game of Thrones. Men exakt vad kryddan är och gör framgår inte riktigt, åtminstone inte på ett sätt som förklarar varför den som har den blir så mäktig. Trots allt vikt som läggs på sagda krydda verkar den på sin höjd ha en halvviktig roll i filmen då den sällan nämns. Vilket bara ett kryddmått av allt jag finner märkligt med den här filmen.

Mitt största problem med filmen är och förblir dock dess komplexitet som ej gör sig bra på film, utan hade säkerligen gjort sig bättre som tv-serie.

Vad tror jag då om den nya filmatiseringen av Dune? Jag hoppas, och tror, innerligt att min favoritregissör Denis Villeneuve kan ta sig an detta och göra ännu ett mästerverk! 

Lucid är väldigt kortfattat tre saker: Välfilmad, välspelad, och tråkig.

Filmen handlar om att lära sig att styra sina drömmar, något som filmens huvudperson Zel lär sig behärska. Vad som så småningom händer är dock att han får svårt att skilja på drömmar och verklighet.

Idén och konceptet är vad som lockar och till en början är jag väldigt intresserad av Lucid. Den framhäver verkligen en drömsk känsla medans vi ser Zel svävar fram i sin inre existens. Scenografin och ljussättningen ska få guldmedalj för detta. Även samtliga av skådespelarna, men framförallt Billy Zane (ni vet han som Rose inte ville gifta sig med i Titanic) är fullkomligt briljant i sin roll.

Tyvärr använder sig filmen inte sitt koncept till sin fulla potential. Att den står under genren ”thriller” förstår jag inte alls. Den blir lite hafsig för den tappar bort sig och glömmer vad den vill. Mitt i allt så tar drömmen slut. Jag är nu fullkomligt klarvaken och väldigt missnöjd. Men framförallt besviken.

Betyg: 5 av 10

Tre kvinnor tar sig an att anmäla Fox News chef Roger Ailes för sexuella kränkningar. Filmen är baserad på verkliga händelser.

Bombshell påminner på flera sätt mig och Adam McKays filmer baserade på världsomfattande händelser och personer så som The Big Short och Vice. Vad Bombshell saknar i jämförelse med hans filmer dock är både tyngd och känsla. Visst blir man illa till mods av Roger Ailes och hans manliga kollegors kommentarer med det saknas ilska från omvärlden, en viss glöd om hur fel allt detta var! Inte heller är pay offen det minsta tillfredställande, då när man borde känna att rättvisa har skipats och männen i fråga straffades ordentligt. Det kommer och går så blasé att jag faktiskt undrar när det riktiga slutet kommer.

Vi får inte glömma att två av damerna fått Oscarsnomineringar för sina roller i filmen, nämligen Charlize Theron och Margot Robbie. Det är två självklara val enligt mig! Mycket av filmen lyfter tack vara fantastiska skådespelare.

Betyg: 3 av 5.

Tolkien är en episk livssaga om den man som gav oss Sagan om ringen-böckerna. Den handlar om hur han med sin livliga fantasi och kreativitet, med hjälp av sina tre bästa vänner, lever ett färgstarkt liv där inspirationen inför hans kommande livsverk ständigt snappas upp ur hans mest minnesvärda ögonblick.

Filmen fullkomligt osar av mysig vänskap och kärleken mellan Tolkien och hans kamrater får andra bromance-filmer som I Love You, Man att blekna i jämförelse. Jag blir både starkt berörd och på snudden avundsjuk på det onekligen unika bandet mellan dem. 

Även Tolkiens vackra värld och dess varelser som sakteligen byggs i hans huvud träder fram då och då i hans verklighet, och det är otroligt vackert komponerat med både bild och ljud. Timingen är perfekt och lyfter stämningen till himmelska höjder.

Allt som allt har filmen ett bra tempo, jag tappar aldrig intresset utan är följsam med den som en vass i vinden. 

Filmen får en majestätisk örn direkt ur Sagan om ringen i betyg!

Betyg: Fågel

Never grow old är en otroligt snygg film som bidrar till den ständigt växande kärleken till westernfilmer på nytt. Förutom John Cusack så kände jag inte igen någon av de andra skådespelarna men det är namn, som efter denna filmen, bör läggas på minnet då de alla är otroligt starka och övertygande.

 Regissören, Ivan Kavanagh, har även skrivit manus. Jag tror definitivt att kombinationen av regissörsrollen av manusförfattarskapet har lett till en utsökt utformad film då visionen för slutprodukten är oerhört tydlig. Resultatet av detta är med andra ord inget annat än en otroligt snygg, rå och smutsig film i ett hänsynslöst westernlandskap.

Till filmens nackdel kan det bli lite för mycket av det råa och smutsiga. Det är inte meningen att den ska vara glad och glättig, för all del, men ibland behöver man en kort paus från det konstanta mörkret som råder.

Jag vill ändå varmt rekommendera denna filmen som just nu tematiskt passar oerhört bra i de svenska mörka höstdagarna där solen skiner fem minuter per dag.

Betyg: Fågel (förslagsvis en cirkulerande gam)

Inledningsvis är Rocketman mycket mer av allting av vad jag hade förväntat mig. Mer musikalisk, mer färggrann och mer kostymig. Det är en positiv överraskning som välter omkull mig.

Men allteftersom som så känns det mer och mer som att filmen bara lagt fokus på en ytlig show och inte lagt någon vikt på ett värdigt djup. Ju längre in i filmen jag är desto mer tappar jag intresset eftersom känslorna inte riktigt är där.

Hade den haft mer av det djupet och empatin man känner för karaktärerna som i exempelvis Bohemian Rhapsody, som ju också är en biografi i musikens tecken, så hade jag blivit fullkomligt bortblåst. Nu blåser det mest upp en bris som inte är så märkvärdig.

Betyg: Mittemellan

Unsane

Unsane handlar om Sawyer, en kvinna som går i terapi för att bearbeta det traumat som hon upplevde på grund av en stalker vid namn David som vi får se i tillbakablickar.

En dag efter Sawyers vanliga pratstund med terapeuten, som blixt från klar himmel, blir hon tvångsintagen på mentalsjukhus utan att få veta varför. Frågan är: Har hon blivit galen på riktigt eller har hon fallit offer för människor som utnyttjar henne? Och har hennes stalker David hittat henne igen?

Detta är en film som jag tyckte verkade oerhört spännande när jag sett trailern. Mystiken och spänningen kring svaret på frågorna om Sawyers mentala hälsa drog mig som en magnet till ett kylskåp!

Och jag blir inte besviken när filmen startar, den bygger upp en jättebra grund och spänningen är precis lika intensiv som när jag såg trailern. Frågorna snurrar i mitt huvud och jag försöker pussla och leka detektiv: har hon tappat förståndet eller ej?

Tyvärr var mystiken väldigt kortlivad och jag fick mina svar på ett otillfredsställande sätt. Jag tror dessutom att manuset hade mått bra av att kortas ner med cirka 10 minuter, den sista slutsekvensen är iallafall definitivt onödig.

Skådespeleriet varierar, stjärnan Claire Foy är strålande och äger sin karaktär Sawyer fullständigt. Joshua Leonard som David tilltalar mig inte alls då jag inte finner honom tilltäckligt skruvad eller läskig nog för att vara en stalker.

(Värt att nämna är att hela filmen spelats in med hjälp av en iPhone 7 Plus!)

Eftersom filmen hade så sjukt bra premiss men landade dovt så landar mitt betyg på:

Mittemellan.

Unbelievable

Unbelievable är en kort true crime-serie på Netflix som handlar om Marie som anklagas för att ha ljugit om att ha blivit våldtagen. Samtidigt tar två detektiver striden mot en serievåldtäktsman i ett försök att hitta honom innan han hittar sitt nästa offer.

Redan de första sekunderna griper den här serien tag i mig, mycket tack vare Marie (spelad av Kaitlyn Dever) som är fantastisk i sin roll. Det dröjer inte många sekunder innan man känner otroligt stark empati för henne och vill veta vilken jävel som har skadat henne! Och lika mycket starka känslor får jag för poliserna fast åt andra hållet. Jag blir vanvettigt arg på hur dåligt de behandlar henne. Allt detta pekar såklart på fantastiskt skådespel och regi när man faktiskt glömmer att det bara är skådespelare.

Men det finns en polis som vill göra rätt i samhället. Med mild ton och mjukt handlag så är hon en dröm att bli bemött av efter ett trauma så som våldtäkt. Poliskvinnan Karen Duvall får 10 av 10 möjliga kärlekspoäng! Men tro inte att hon är en mjukglass när det inte förtjänas, den här våldtäktsmannen bör definitivt passa sig för att hamna i rättvisans klor med Duvall i hälarna!

Genomgående så är den här serien gripande från början till slut och efter varje avsnitt vill jag hela tiden se mer, mer, mer. Jag vill starkt rekommendera den till alla som gillar högkvalitativa deckare och draman.

Betyg: Fågel

Mycket har förändrats sedan 2011. En ostbåge är numera president i USA, Harry Potter-serien är avslutad och Oscarsnominerade Rooney Mara är inte längre den punkiga tjejen Lisbeth Salander. I uppföljaren av The Girl With the Dragon Tattoo ser vi numera Claire Foy. Denna filmen tar ett långt skutt från filmatiseringen av bok ett till bok fyra i Stieg Larssons omtyckta bokserie om duon Mikael Blomkvist/Lisbeth Salander.

Lisbeth är numera en slags hemlig hämnare som fokuserar på orättvisor mot kvinnor. Det är en lång rad män åker på spö om kvällarna! Men allt det får sättas på paus när ett gäng terrorister försöker få tag i en atombomb. Kan hon sätta punkt även för deras mörka planer?

Tyvärr känner jag ganska omgående att all form av tvättäkta svensk spännande deckare, som vi kunde känna av i originalen och den engelska versionen av första filmen, är totalt väck. Det enda vi bjuds på är återanvänt material från spionfilmer från 90-talet. Det onda gänget kunde lika gärna ha varit från en Austin Powers-film för de är så fåniga att det är skrattretande.

Lisbeth är en otroligt spännande och annorlunda karaktär som verkligen sticker ut, tyvärr gör inte resten av filmen samma ansträngning.