Fågel, fisk eller mittemellan: Rocketman

2B2F7273-DFB1-4095-9F1E-3BF68C12EEFF.jpeg

Inledningsvis är Rocketman mycket mer av allting av vad jag hade förväntat mig. Mer musikalisk, mer färggrann och mer kostymig. Det är en positiv överraskning som välter omkull mig.

Men allteftersom som så känns det mer och mer som att filmen bara lagt fokus på en ytlig show och inte lagt någon vikt på ett värdigt djup. Ju längre in i filmen jag är desto mer tappar jag intresset eftersom känslorna inte riktigt är där.

Hade den haft mer av det djupet och empatin man känner för karaktärerna som i exempelvis Bohemian Rhapsody, som ju också är en biografi i musikens tecken, så hade jag blivit fullkomligt bortblåst. Nu blåser det mest upp en bris som inte är så märkvärdig.

Betyg: Mittemellan

Fågel, fisk eller mittemellan: Unsane

Unsane

E946ADCF-6D70-4843-B7CA-48BF34396EB1

Unsane handlar om Sawyer, en kvinna som går i terapi för att bearbeta det traumat som hon upplevde på grund av en stalker vid namn David som vi får se i tillbakablickar.

En dag efter Sawyers vanliga pratstund med terapeuten, som blixt från klar himmel, blir hon tvångsintagen på mentalsjukhus utan att få veta varför. Frågan är: Har hon blivit galen på riktigt eller har hon fallit offer för människor som utnyttjar henne? Och har hennes stalker David hittat henne igen?

Detta är en film som jag tyckte verkade oerhört spännande när jag sett trailern. Mystiken och spänningen kring svaret på frågorna om Sawyers mentala hälsa drog mig som en magnet till ett kylskåp!

uns_20171205._1.106.1.tif

Och jag blir inte besviken när filmen startar, den bygger upp en jättebra grund och spänningen är precis lika intensiv som när jag såg trailern. Frågorna snurrar i mitt huvud och jag försöker pussla och leka detektiv: har hon tappat förståndet eller ej?

Tyvärr var mystiken väldigt kortlivad och jag fick mina svar på ett otillfredsställande sätt. Jag tror dessutom att manuset hade mått bra av att kortas ner med cirka 10 minuter, den sista slutsekvensen är iallafall definitivt onödig.

CD152D78-F7F8-455C-9B7B-72F63BEB1D32

Skådespeleriet varierar, stjärnan Claire Foy är strålande och äger sin karaktär Sawyer fullständigt. Joshua Leonard som David tilltalar mig inte alls då jag inte finner honom tilltäckligt skruvad eller läskig nog för att vara en stalker.

(Värt att nämna är att hela filmen spelats in med hjälp av en iPhone 7 Plus!)

Eftersom filmen hade så sjukt bra premiss men landade dovt så landar mitt betyg på:

Mittemellan.

Fågel, fisk, eller mittemellan: Unbelievable

Unbelievable

B01D77BB-864A-477D-8832-254E68727AC8

Unbelievable är en kort true crime-serie på Netflix som handlar om Marie som anklagas för att ha ljugit om att ha blivit våldtagen. Samtidigt tar två detektiver striden mot en serievåldtäktsman i ett försök att hitta honom innan han hittar sitt nästa offer.

61350482-8AA9-464B-8801-D8112F3092BB

Redan de första sekunderna griper den här serien tag i mig, mycket tack vare Marie (spelad av Kaitlyn Dever) som är fantastisk i sin roll. Det dröjer inte många sekunder innan man känner otroligt stark empati för henne och vill veta vilken jävel som har skadat henne! Och lika mycket starka känslor får jag för poliserna fast åt andra hållet. Jag blir vanvettigt arg på hur dåligt de behandlar henne. Allt detta pekar såklart på fantastiskt skådespel och regi när man faktiskt glömmer att det bara är skådespelare.

34A880AE-9EB8-410F-9596-4CADFA9ACE93

Men det finns en polis som vill göra rätt i samhället. Med mild ton och mjukt handlag så är hon en dröm att bli bemött av efter ett trauma så som våldtäkt. Poliskvinnan Karen Duvall får 10 av 10 möjliga kärlekspoäng! Men tro inte att hon är en mjukglass när det inte förtjänas, den här våldtäktsmannen bör definitivt passa sig för att hamna i rättvisans klor med Duvall i hälarna!

Genomgående så är den här serien gripande från början till slut och efter varje avsnitt vill jag hela tiden se mer, mer, mer. Jag vill starkt rekommendera den till alla som gillar högkvalitativa deckare och draman.

Betyg: Fågel

The Girl in the Spider’s Web

7DEE37C1-887D-4F0D-9943-D28AB8196DAAMycket har förändrats sedan 2011. En ostbåge är numera president i USA, Harry Potter-serien är avslutad och Oscarsnominerade Rooney Mara är inte längre den punkiga tjejen Lisbeth Salander. I uppföljaren av The Girl With the Dragon Tattoo ser vi numera Claire Foy. Denna filmen tar ett långt skutt från filmatiseringen av bok ett till bok fyra i Stieg Larssons omtyckta bokserie om duon Mikael Blomkvist/Lisbeth Salander.

Lisbeth är numera en slags hemlig hämnare som fokuserar på orättvisor mot kvinnor. Det är en lång rad män åker på spö om kvällarna! Men allt det får sättas på paus när ett gäng terrorister försöker få tag i en atombomb. Kan hon sätta punkt även för deras mörka planer?

Tyvärr känner jag ganska omgående att all form av tvättäkta svensk spännande deckare, som vi kunde känna av i originalen och den engelska versionen av första filmen, är totalt väck. Det enda vi bjuds på är återanvänt material från spionfilmer från 90-talet. Det onda gänget kunde lika gärna ha varit från en Austin Powers-film för de är så fåniga att det är skrattretande.

Lisbeth är en otroligt spännande och annorlunda karaktär som verkligen sticker ut, tyvärr gör inte resten av filmen samma ansträngning.

 

Bad Times at the El Royale

Bad Times at the El Royale är en berättelse om hur olyckliga omständigheter binder individer till samma plats och samma tid. Det här är en film som låter oss se om samma händelser ur flera perspektiv.

En av filmen största styrkor är dess karaktärsgalleri. Så gott som alla i filmen är intressanta, välspelade och knutna till hotellet. Filmen motiverar varför en sångerska (Cynthia Erivo), en försäljare (Jon Hamm), en kaxig ensam kvinna (Dakota Johnson) och en präst (Jeff Bridges ) alla är på platsen. De har alla sina skäl och under natten kommer deras olika intressen gå i klinch med varandra. Även receptionisten Miles har en historia att berätta. Filmen är skicklig på att få mig att omvärdera min syn på dessa karaktärer.
Rullen är i allmänhet ganska långsam rent dramaturgiskt. Många scener är stilmässigt utdragna. Det kan ibland ta två minuter att gå från punkt A till punkt B. Det är en film medvetet tar sig tid att bygga stämning, nerv och mystik.
Bad Times at the El Royale inleds starkt och även om det tog en stund för mig att bestämma om jag gillade filmen eller ej så var jag en timme in såld på intrigen och hur de olika perspektiven började vävas ihop. Jag var redo att älska filmen villkorslöst, men sen, drygt en och en halv timme in i filmen introduceras Billy Lee (Chris Hemsworth).
Billy Lee upplevs som helt bortskuren från resten av den övergripande handlingen. Han är inte där av en slump men skälet är oinspirerat. Han har få länkar till det som sker på hotellet och det gör han ointressant från det jag anser är filmens egentliga handling. Det är fruktansvärt synd att man i en film där karaktärerna är grundstommen helt misslyckas att ge denna karaktär lite kärlek. 
Det innebär att ungefär två tredjedelar in i dramat föll detta korthus på sniskan. Uppskattar man lite kaos och inte irriterar sig på deus ex machina-element av värsta slag kan man nog uppskatta Bad Times at the El Royale ändå.

Det är inte en dålig film men den hade lyckats bygga upp mina förväntningar och misslyckades med att leverera på löftet som jag upplevde att den gjorde. Jag förväntade mig en smart thriller med en klyftigt avslut men det var tyvärr inte vad jag fick.

Fågel, fisk eller mittemellan: A star is born.

Nyligen hölls Oscarsgalan som varje år delar ut de mest prestigefyllda utmärkelserna i filmvärlden. Bland annat belönades Bohemian Rhapsody och The Favourite med guldstatyetter för bästa manliga och kvinnliga huvudroll, och pris för bästa film gick till Green Book.

Filmen A Star is Born gick inte heller utan pris, den vann helt enkelt för vad den är bäst på. Sin musik. Att låten ”Shallow” vann för bästa originallåt var det nog ingen som var förvånad över. Av de nominerade så var detta även min egen favorit. Men vad har filmen förutom sin låt?

Tyvärr måste jag påstå att det inte är så mycket. Förutom att filmen har gjorts om för en TREDJE gång (A Star is Born gjordes för första gången 1954 och den första remaken kom 1976) så är detta föga förvånande ett ganska tjatigt koncept.

Vägen till stjärnorna är en svår sådan och det är inte utan att alkohol och droger sätter käppar i hjulen. Vi har sett detta berättas förr hur många gånger som helst.

Men vad A Star is Born saknar i originalitet kompenserar den med, subjektivt, bra musik. Kemin mellan huvudpersonerna Lady Gaga och Bradley Cooper känns brinnande och äkta. Precis lika brännande hett var deras uppträdande av låten Shallow på Oscarsgalan. Har ni inte sett det så spana in!

Som helhet får filmen betyget ”Mittemellan” av mig, jag tycker tyvärr att hela filmen är en enda stor klyscha men den är åtminstone välgjord och välspelad.

2CDEC88F-C7A1-40EE-8BF0-6D33AA45A3CF

Fågel, fisk eller mittemellan: The Cloverfield Paradox

När jag insåg att planen för Cloverfield-filmerna var att de skulle bli fristående filmer i ett delat universum uppstod det försiktig skepsis från min sida. Men när det visade sig att 10 Cloverfield Lane blev en av 2016:s bästa thrillers försvann mina farhågar och istället såg jag spännande möjligheter.

Sen återkom de där känslorna igen när det utannonserades att den tredje delen, The Cloverfield Paradox, slängdes åt vägkanten och ner i Netflix-diket av Paramount. Det skulle hursomhelst inte stoppa mig från att döma filmen på egna meriter.

Tyvärr är The Cloverfield Paradox inte bara sämst i serien utan den är rent utav dålig. Det finns ett tilltalande koncept med människor på en rymdstation som råkar ut för konstig- och hemskheter när de sliter upp och tid och rum. Mitt stora problem med filmen är att den inte kan välja om den skall vara konstnärligt kreativ med vetenskap och science fiction eller om den skall vara en övernaturlig skräckfilm. Den försöker balansera bägge och misslyckas rejält, ibland till skrattretande resultat som gör den svår att ta på allvar.

The Cloverfield Paradox är en schizofren film som inte vet vad den vill vara och lyckas därmed inte övertyga på endera fronten. Det är tråkigt för jag hade ju hoppats att Cloverfield-universumet skulle hanteras med lite mer varsamhet än såhär.

Betyg: Fisk

C5B3C01F-3B4E-4ADC-8CF5-D4348DB7CD9B.jpeg