The Girl in the Spider’s Web

7DEE37C1-887D-4F0D-9943-D28AB8196DAAMycket har förändrats sedan 2011. En ostbåge är numera president i USA, Harry Potter-serien är avslutad och Oscarsnominerade Rooney Mara är inte längre den punkiga tjejen Lisbeth Salander. I uppföljaren av The Girl With the Dragon Tattoo ser vi numera Claire Foy. Denna filmen tar ett långt skutt från filmatiseringen av bok ett till bok fyra i Stieg Larssons omtyckta bokserie om duon Mikael Blomkvist/Lisbeth Salander.

Lisbeth är numera en slags hemlig hämnare som fokuserar på orättvisor mot kvinnor. Det är en lång rad män åker på spö om kvällarna! Men allt det får sättas på paus när ett gäng terrorister försöker få tag i en atombomb. Kan hon sätta punkt även för deras mörka planer?

Tyvärr känner jag ganska omgående att all form av tvättäkta svensk spännande deckare, som vi kunde känna av i originalen och den engelska versionen av första filmen, är totalt väck. Det enda vi bjuds på är återanvänt material från spionfilmer från 90-talet. Det onda gänget kunde lika gärna ha varit från en Austin Powers-film för de är så fåniga att det är skrattretande.

Lisbeth är en otroligt spännande och annorlunda karaktär som verkligen sticker ut, tyvärr gör inte resten av filmen samma ansträngning.

 

Annonser

Bad Times at the El Royale

Bad Times at the El Royale är en berättelse om hur olyckliga omständigheter binder individer till samma plats och samma tid. Det här är en film som låter oss se om samma händelser ur flera perspektiv.

En av filmen största styrkor är dess karaktärsgalleri. Så gott som alla i filmen är intressanta, välspelade och knutna till hotellet. Filmen motiverar varför en sångerska (Cynthia Erivo), en försäljare (Jon Hamm), en kaxig ensam kvinna (Dakota Johnson) och en präst (Jeff Bridges ) alla är på platsen. De har alla sina skäl och under natten kommer deras olika intressen gå i klinch med varandra. Även receptionisten Miles har en historia att berätta. Filmen är skicklig på att få mig att omvärdera min syn på dessa karaktärer.
Rullen är i allmänhet ganska långsam rent dramaturgiskt. Många scener är stilmässigt utdragna. Det kan ibland ta två minuter att gå från punkt A till punkt B. Det är en film medvetet tar sig tid att bygga stämning, nerv och mystik.
Bad Times at the El Royale inleds starkt och även om det tog en stund för mig att bestämma om jag gillade filmen eller ej så var jag en timme in såld på intrigen och hur de olika perspektiven började vävas ihop. Jag var redo att älska filmen villkorslöst, men sen, drygt en och en halv timme in i filmen introduceras Billy Lee (Chris Hemsworth).
Billy Lee upplevs som helt bortskuren från resten av den övergripande handlingen. Han är inte där av en slump men skälet är oinspirerat. Han har få länkar till det som sker på hotellet och det gör han ointressant från det jag anser är filmens egentliga handling. Det är fruktansvärt synd att man i en film där karaktärerna är grundstommen helt misslyckas att ge denna karaktär lite kärlek. 
Det innebär att ungefär två tredjedelar in i dramat föll detta korthus på sniskan. Uppskattar man lite kaos och inte irriterar sig på deus ex machina-element av värsta slag kan man nog uppskatta Bad Times at the El Royale ändå.

Det är inte en dålig film men den hade lyckats bygga upp mina förväntningar och misslyckades med att leverera på löftet som jag upplevde att den gjorde. Jag förväntade mig en smart thriller med en klyftigt avslut men det var tyvärr inte vad jag fick.

Fågel, fisk eller mittemellan: A star is born.

Nyligen hölls Oscarsgalan som varje år delar ut de mest prestigefyllda utmärkelserna i filmvärlden. Bland annat belönades Bohemian Rhapsody och The Favourite med guldstatyetter för bästa manliga och kvinnliga huvudroll, och pris för bästa film gick till Green Book.

Filmen A Star is Born gick inte heller utan pris, den vann helt enkelt för vad den är bäst på. Sin musik. Att låten ”Shallow” vann för bästa originallåt var det nog ingen som var förvånad över. Av de nominerade så var detta även min egen favorit. Men vad har filmen förutom sin låt?

Tyvärr måste jag påstå att det inte är så mycket. Förutom att filmen har gjorts om för en TREDJE gång (A Star is Born gjordes för första gången 1954 och den första remaken kom 1976) så är detta föga förvånande ett ganska tjatigt koncept.

Vägen till stjärnorna är en svår sådan och det är inte utan att alkohol och droger sätter käppar i hjulen. Vi har sett detta berättas förr hur många gånger som helst.

Men vad A Star is Born saknar i originalitet kompenserar den med, subjektivt, bra musik. Kemin mellan huvudpersonerna Lady Gaga och Bradley Cooper känns brinnande och äkta. Precis lika brännande hett var deras uppträdande av låten Shallow på Oscarsgalan. Har ni inte sett det så spana in!

Som helhet får filmen betyget ”Mittemellan” av mig, jag tycker tyvärr att hela filmen är en enda stor klyscha men den är åtminstone välgjord och välspelad.

2CDEC88F-C7A1-40EE-8BF0-6D33AA45A3CF

Fågel, fisk eller mittemellan: The Cloverfield Paradox

När jag insåg att planen för Cloverfield-filmerna var att de skulle bli fristående filmer i ett delat universum uppstod det försiktig skepsis från min sida. Men när det visade sig att 10 Cloverfield Lane blev en av 2016:s bästa thrillers försvann mina farhågar och istället såg jag spännande möjligheter.

Sen återkom de där känslorna igen när det utannonserades att den tredje delen, The Cloverfield Paradox, slängdes åt vägkanten och ner i Netflix-diket av Paramount. Det skulle hursomhelst inte stoppa mig från att döma filmen på egna meriter.

Tyvärr är The Cloverfield Paradox inte bara sämst i serien utan den är rent utav dålig. Det finns ett tilltalande koncept med människor på en rymdstation som råkar ut för konstig- och hemskheter när de sliter upp och tid och rum. Mitt stora problem med filmen är att den inte kan välja om den skall vara konstnärligt kreativ med vetenskap och science fiction eller om den skall vara en övernaturlig skräckfilm. Den försöker balansera bägge och misslyckas rejält, ibland till skrattretande resultat som gör den svår att ta på allvar.

The Cloverfield Paradox är en schizofren film som inte vet vad den vill vara och lyckas därmed inte övertyga på endera fronten. Det är tråkigt för jag hade ju hoppats att Cloverfield-universumet skulle hanteras med lite mer varsamhet än såhär.

Betyg: Fisk

C5B3C01F-3B4E-4ADC-8CF5-D4348DB7CD9B.jpeg

Fågel, fisk eller mittemellan: The Meg

Vissa filmer behöver man inte ett sjätte sinne för för att kunna avgöra i förtid huruvida den kommer vara mindre bra eller inte. The Meg är en sådan film. Den har B-stjärnan Jason Statham i spetsen och han, tillsammans med sin besättning, har en förhistorisk haj som muckar gräl att tampas med. Ja, ni hör ju själva.

Men faktiskt så fann jag den här filmen ganska underhållande. Den finns grymma actionscener, tecken på tapperhet och intelligens bland karaktärsgalleriet men även en god dos humor och självmedvetenhet.

Man skulle kanske kunna tro att den hör fiskfilmen förtjänar ett fiskbetyg men så är alltså inte fallet.

Betyg: Mittemellan

A34304D1-E01B-4998-A43A-B1D7C07D5A9C

 

Fågel, fisk eller mittemellan: Whitney

Vad som hade kunnat bli ett djupgående porträtt av en av våra största artister någonsin är mest en ytlig bild sminkad av skvaller och åsikter. Vad hennes familjemedlemmar tycker och tänker om denna stora popartist rör mig inte i ryggen när jag föredrar fakta.

Eftersom denna dokumentär inte heller har någon berättarröst så blir tempot dessutom monotont och enformigt. Hade sagda åsikter och skvaller varvats med vad en utomstående har att säga hade jag kanske funnit detta mer intressant.

Har man minsta lilla intresse av Whitney Houston så kommer du med all säkerhet dessutom redan ha stenkoll på allt som berättas.

Betyg: Fisk

D0394210-3C79-41E6-A410-140CA4A0B8B5

Fågel, fisk eller mittemellan: Blackkklansman

BlackKkKlansman är baserad på en självbiografisk bok skriven av Ron Stallworth. I filmen är Ron (John David Washington) en afroamerikansk polis som tar hjälp av sin judiska kollega Flip (Adam Driver) att infiltrera Ku Klux Klan för att utreda om de utgör ett hot mot minoriteter i USA på 70-talet. Ron styr konversationerna över telefon, bland annat med ledaren Grand Wizard David Duke, medans kollegan Flip låtsas vara Ron i möten med den ökända organisationen. KKK är dock på sin vakt och vill försäkra sig om att Flip, eller Ron, är den han säger att han är. Detta är misstankar som komplicerar utredningen och handlingen i filmen.

Många gånger känner jag att jag saknar suget i magen när någonting skall vara spännande. För många av scenerna är väldigt intensiva och borde lätt framkalla en stark reaktion, av någon anledning händer det inte för mig. Jag skulle vilja skylla detta på ljudet då bakgrundsmusiken antingen inte gör sitt jobb eller så råder bara tystnad. Ljudet samarbetar alltså inte med bilden vilket skapar obalans och plattar till vad som annars hade varit en häftig scen. Jag hade föredragit något som fått mig att greppa tag i armstöden istället för att oengagerat luta mig mot dem med armbågen istället.

 

Med det sagt är jag inte opåverkad. Filmen är fortfarande otroligt välspelad av samtliga parter, karaktärerna känns verkliga och levande. Jag kan inte ens föreställa mig hur det går till att leva sig in i en karaktär som till exempel David Duke men Topher Grace förtjänar stående ovationer för denna rolltolkning.

Leveransen av humorn är pricksäker och ger aldrig någon dålig eftersmak. Humorn tar inte heller över och tar därmed inte udden av allvaret. Detta är tecken på otroligt slipat filmskapande när man hanterar ett ämne som är så laddat som detta.

Betyg: Fågel