Fågel, fisk eller mittemellan: Blackkklansman

BlackKkKlansman är baserad på en självbiografisk bok skriven av Ron Stallworth. I filmen är Ron (John David Washington) en afroamerikansk polis som tar hjälp av sin judiska kollega Flip (Adam Driver) att infiltrera Ku Klux Klan för att utreda om de utgör ett hot mot minoriteter i USA på 70-talet. Ron styr konversationerna över telefon, bland annat med ledaren Grand Wizard David Duke, medans kollegan Flip låtsas vara Ron i möten med den ökända organisationen. KKK är dock på sin vakt och vill försäkra sig om att Flip, eller Ron, är den han säger att han är. Detta är misstankar som komplicerar utredningen och handlingen i filmen.

Många gånger känner jag att jag saknar suget i magen när någonting skall vara spännande. För många av scenerna är väldigt intensiva och borde lätt framkalla en stark reaktion, av någon anledning händer det inte för mig. Jag skulle vilja skylla detta på ljudet då bakgrundsmusiken antingen inte gör sitt jobb eller så råder bara tystnad. Ljudet samarbetar alltså inte med bilden vilket skapar obalans och plattar till vad som annars hade varit en häftig scen. Jag hade föredragit något som fått mig att greppa tag i armstöden istället för att oengagerat luta mig mot dem med armbågen istället.

Med det sagt är jag inte opåverkad. Filmen är fortfarande otroligt välspelad av samtliga parter, karaktärerna känns verkliga och levande. Jag kan inte ens föreställa mig hur det går till att leva sig in i en karaktär som till exempel David Duke men Topher Grace förtjänar stående ovationer för denna rolltolkning.

Leveransen av humorn är pricksäker och ger aldrig någon dålig eftersmak. Humorn tar inte heller över och tar därmed inte udden av allvaret. Detta är tecken på otroligt slipat filmskapande när man hanterar ett ämne som är så laddat som detta.

Betyg: Fågel